Jeg har lest to spesielle bøker, av Anna Planting-Gyllenbåga (Recito Förlag). Første bok (2013) heter En vit liten strumpa. ett A-barns trottoarer. den andre heter Ett A-barns betraktelser (2018). De er på svensk, men likevel så nære. Nærmere enn en nabo. Anna er som en søster, hun skriver om å ha Asperger syndrom, ADHD og Anoreksi. Om å være et A-barn. Ord blir meninger og meninger blir historie.
Hun er ordkunstner og former livet som dikt. Hun har en Facebook-side der hun deler av sitt (liv). Jeg levde meg inn i hennes dikter, og følte hun var en stemme som har manglet i livet mitt. Og kanskje ditt? En rytmisk bekreftelse om glede og sorg. Jeg lar henne fortelle, gjennom å referere til et dikt som er tittelen på den første boka hennes.
En vit litan strumpa er et dikt som forteller om å få være seg selv, som en hvit strømpe i en kleshaug med rødt. Om å vaskes/behandles korrekt. Det siste verset avslutter diktet slik:
«Så låt mig få vara
Precis den jag är
Det är inte mycket
Men det är allt jag begär»
Hele den første boka handler om å være et A, men også om å være et helt alfabet (menneske). Den andre har flere dikt samlet. Jeg vil trekke frem to dikt til. Fra den nyeste boken. Fra diktet frisk:
«För mitt liv ska levas fullt ut
Och till hundra procent
Inte beskrivas och existera
I ett journaldokument»
Fra diktet Det bästa hos dig:
«Jag struntar i din klädsstorlek
Eller om du håller stilen
De siffror som räknas för mig
Är ditt nummer jag har i mobilen»
Bøkene får meg til å føle jeg har en søster eller venn, og at jeg ikke er den eneste skribenten eller autisten, eller artisten, her i verden. Sammen kan vi lage bøker og forandre verden. Anna forandret i alle fall noen av timene mine mens jeg leste, og jeg vil ta med meg bøkene hennes i lang tid fremover.
